 |
| Övre Bild: Gävle Sjukhus Nedre Bild: Bukspottkörtel |
Jag kan inte finnas där för honom när än han behöver mig. Inte ens för att bara kika in och se hur han har det.
Det kändes otroligt skönt när jag kunde få lämna barnen till svåger m. fru för en stunds kusinlek för att åka ned och hålla honom sällskap.
Han var piggare än jag till en början trodde att han skulle vara, men fy sådana smärtor han dras med. :/
Skönt att jag kunde göra ngn nytta om än för en liten stund, då klockan sprang iväg och det var dags för mig att bege mig hemöver rätt snabbt efter jag anlänt.
Hade tur och fick stanna över besökstiden då jag kommit ned så pass sent.. Men önskar jag kunnat få en egen säng intill honom bara för att hålla hans hand och finnas där tills han känner sig bättre.
Är ändå otroligt tacksam över att jag fått träffa honom, men usch så jobbigt det var att åka därifrån.
Nu håller jag tummarna för att han snart är på fötter och hemma hos mig och barnen igen! Vi alla saknar honom nå så fruktansvärt mkt!
Den senaste tiden har inneburit mkt sjukdom och prövningar inom familjen, vilket jag ledsnat otroligt på.
De säger att allt har en mening, men emellanåt känns det rätt hopplöst då jag tycker vi fått vår beskärda del av det tråkiga för ett tag.
Önskar sådana här perioder i mitt och familjens liv att vi bodde lite närmare familjen i fjällen då avståndet tar kål på mig när kropp och knopp är i allmänt kaos tillstånd.
Är glad att jag vet att jag har familjen när än det gäller, men avståndet känns otryggt när det är på det vis som det är just för tillfället.
Jag önskar så att det skulle kunna vara nog nu, men som det känns är det bara en början på fortsättningen.
Men skam den som ger sig! Det är bara att fortsätta bita ihop, ta ett djupt andetag och fortsätta kämpa!
För varje motgång kommer vi närmare medgång, eller?
Känner hur jag bara sitter här och svamlar istället för att försöka sova en blund nu när jag får (barnen sover)... Men kan inte!
Tankarna snurrar runt med gråten i halsen och ångesten i bröstet.
Vill ha min man här intill mig nu... Trygghet, närhet och kärlek!
Är för mkt på gång, och jag känner hur heeela jag bara skriker av trötthet och värk!
Vill bara få en bra tid tillsammans med familjen, om än så bara för en stund!
Ett tungt och jobbigt inlägg, men så måste det få vara ibland.
Pest och pina kan det vara, och ibland måste jag bara få utlopp för känslorna.
Nu blir det en smärtstillande i hopp om att den bråkande magen lugnar ned sig så jag får lite sömn jag också i natt....
Godnatt alla ni trogna läsare där ute!
Ännu en fin låt till er en kväll som denna....
0 kommentarer:
Skicka en kommentar