Gårdagen innebar läkarbesök för min del på Gävle sjukhus.
Nervositeten var enorm, då en ny läkare skulle introduceras i mitt fall.
Alla de medsystrar jag har vet att okunskapen och resurserna gör dessa läkarbesök till en pina när skovet är som värst, då det gäller att stå på sig och slå nävarna i bordet för att få den hjälp man behöver vanligtvis.
Till min förvåning fick jag träffa en helt underbar kvinnlig läkare som förstod mig till fullo, och det enda jag kunde göra var att tacka för mig om och om igen för att jag äntligen slapp vara stark, för att istället få det bästa bemötandet jag kunnat få.
Efter min röntgen som gjordes i Januari hittade de inga nya fynd på plåtarna enligt tidigare läkare. Men då denna läkare visat dessa bilder för en kunnig endometrios läkare konstaterades att dessa vidriga härdar spridit sig i princip över heeeela magen (tarmar, äggstockar, ev urinblåsa etc). Hon förstod nu huuur ont jag har/haft och fick smärtisar samt 4 andra mediciner att ta i väntan på att nu äntligen få komma till Uppsala Endometrioscentrum för diskussion kring en större operation.
Denna kunde sluta i tillfällig stomi om jag har otur. Men med den värk jag har nu tar jag gärna det för att bli bra.
Tills dess blir det hormonbehandling tillsammans med en basmedicinering för att hålla smärttopparna i schakt...
Känns som att jag kommer ha en tuff tid framför mig. Men jag vägrar ge upp!
Allt detta har kommit som en chock för mig, och smärtorna plågar mig till förbannelse.
Så om jag inte är allt för närvarande i den sociala samvaron el inte hör av mig som jag brukar/borde så beror det på detta.
Inte nog med att jag anlände här hemma totalt nedbruten efter besöket på sjukhuset så började även min käre make få känningar av magen/bukspottkörteln under kvällen.
Det slutade med ambulansfärd till Gävle sjukhus i natt där han nu är inlagd för akut bukspottkörtelinflammation. :/
Är över 3 år sedan han var tvungen att bli inlagd för detta sist, och jag lider så otroligt med honom då han verkligen varit så fruktansvärt duktig sedan han fick beskedet under förra omgången.
Är så otroligt stolt över honom över vad han gett upp i sitt liv för att få tillbringa sina dagar med mig och familjen.
Han gjorde ett val, och tyvärr så kan denna åkomma blossa upp igen trots hans återhållsamhet.
Jag hoppas verkligen att detta vänder snart, och att vår käre "pappa" snart får komma hem igen.
Men nu mina kära läsare måste jag sluta mina ögon för vad jag hoppas blir en bättre natts sömn mot den som var.
Morgondagen hoppas jag innehåller ett litet besök till min kära husband och ev. en visit hos svåger m. familj om orken finns och smärtorna håller sig på relativt ok nivå...
Bjuder er alla på en underbar låt av Mando Diao och säger godnatt till alla er som faktiskt orka läst detta långa inlägg!
På återseende!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar