13.04.23

Det blomstrar i rabatten...

Flera veckor har gått sedan jag uppdaterade här.
Anledningen är brist på ork och mycket annat som pågått runtomkring mig.
Våren är äntligen här (trots växlande väder), och det är ngt som får en att orka med trots dagar som dessa med gråmulna moln och blåst.
Vi har ändå hunnit tillbringa många timmar ute i solskenet med alla barnen.
Nu går vi mot ljusare tider, och jösses vad jag längtar efter sol och värme!

Sitter här hemma andra dagen i rad och tillåter mig själv att inte göra någonting.
Gårdagen spenderades sovandes, då orken inte riktigt finns pga mitt mående.
Har i natt varit vaken av och till både med barn och av smärtande mage, så idag sitter jag ihopkurad med duntäcke och filt tillsammans med en jätte kopp Té...

Ni som undrat hur det gått för lilleman så kan jag lugna er med att inget fler anfall har infunnit sig efter vår sista färd med ambulansen.
Vi inväntar remissen till EEG då de ändå vill kolla upp honom ordentligt.
Nog är man fortfarande väldigt kontrollerande vad kommer till allt han gör, då oron att det ska hända igen finns där när man inte funnit ngn anledning till förra krampanfallet.
Men kanske var det bara så att det faktiskt var en engångsföreteelse?
Bjuder på en liten bild från lillemans "studiebesök" från sist, då han skötte sig utomordentligt.

D åker Ambulans 

Har haft en ordentlig svacka vad kommer till magen, och den senaste veckan har verkligen varit katastrofal.
Aldrig har jag väl känt mig så ledsam i kropp och knopp som jag gör nu.
Det är otroligt frustrerande och smärtsamt att lida av en kronisk smärtsam sjukdom och inte få den hjälp man behöver.
Har sedan förra sommaren endast fått smärtstillande utskrivet (som jag inte vill behöva ta) och sen bara blivit bollad mellan olika läkare som skickar remisser hit och dit som ingenting händer med.
Så ca 1 år senare (2 år efter min stora operation) sitter jag fortfarande här med hemska smärtor och ingen som tar en på allvar.
Är det konstigt om jag tappar ork och lust emellanåt?
Vill ju bara få fungera och känna en gnutta hopp emellanåt.
Samtidigt som många av mina medsystrar har det så mkt värre än mig är jag otroligt lyckligt lottad över alla tjejer jag lyckats lära känna tack vare denna sjukdom.
Utan den gemensamt hade jag suttit här ovetandes om deras existens!
Tack tjejer för att ni finns! <3 br="" nbsp=""> Nu ska jag ta och bädda ner mig ännu längre ned under täcket under en stund innan barnen ska hämtas, maten lagas och en del sysslor göras.

Vi lever och mår bra... Så nu är ännu ett livstecken lämnat efter en stunds uppehåll! :)