Jag har medvetet valt att inte uppdatera här de senaste dagarna då jag inte känner för att dela allt som händer och sker med alla.
Det håller jag för mig själv samt mina nära och kära.
Mkt som snurrar i vanlig ordning, och de senaste dagarna har känts nattsvarta, tyvärr pga olika anledningar.
Har lite svårt att se det positiva i situationerna just för tillfället.
Får hoppas att det är som de säger: "Inget ont som inte för ngt gott med sig..."
Är riktigt uppgiven vad kommer till sjukvården!
Hade bokad teletid i måndags 8.30, men vid 11.00 gav jag upp och försökte få tag i mottagningen utan framgång. De skulle återkomma vid 14.15. Vilket de gjorde, utan förklaring till varför doktorn inte hört av sig. Hon bokade efter mkt om och men en ny tid dagen därpå, men denna ggn så pass att jag hunnit lämna barnen (som jag för övrigt fick lämna 1h tidigare denna dag)...
10 minuter senare ringer denna ohumana läkaren och ber för det första inte ens om ursäkt över att hon inte ringt på utsatt tid.
När hon efter samtalets början dessutom tycker att jag har alldeles för många frågor och krav stänger hon liksom av och förklarar fint och tydligt, och jag citerar: "Det är så här med denna sjukdom, man får lära sig att leva med smärtan"....
Hur tusan kan man ens slänga ur sig ngt så klumpigt till en nedbruten, uppgiven patient?!
Det har skett så otroligt många negativa saker för mig med denna mottagning att jag nu starkt funderar på att gå vidare och anmäla dem samt gå ut i media för att få rätt i min sak.
Är så trött på att ensam behöva kriga! Är det inte vårdens skyldighet att se till patientens bästa. Att ge den vård och kompetens de har möjlighet till?!
Efter detta samtal satt jag totalt nollställd, förtvivlad och nedbruten på trappen i ca 1 h innan jag kunde förmå mig att ta mig iväg för att hämta barnen...
Mitt i allt min inre kaos fick jag idag ett otroligt behövligt samtal ifrån min underbaraste lillasyster som jag varit otroligt dålig att höra av mig till under en tid... Ledsen för det stumpan! :/
Men tror att det är rätt mkt för oss alla nu...
Så skönt att få höra din goa lilla stämma! Det gjorde min dag!
Inte nog med det så ringde lilla farmor också för att berätta att hon och farfar tänkt komma ned och hälsa på åtminstone över en natt här nå tag. :) Det kändes också väldigt lättande!
Har ju lite smått hemlängtan, men orkar inte ta mig upp...
Kanske låter det konstigt för vissa av er.
Men när man till och med har jobbigt att ta sig upp ur sängen på morgnarna så kan 30 mil vara en otroligt lång tur...
Men nu får jag ju iaf mysa lite med farmor och farfar framöver, och det ser jag med glädje fram emot!
Är så glad över min kära lilla familj! ❤
Nu blir det till att försöka överleva kvällen tills alla barnen lagt sig, innan jag äntligen får slå igen mina gröna...
Hoppas på en lugn och givande lördagsmorgon med vad jag hoppas en lite senare morgon än vanligt...
Bjuder er på en skönsjungande mans ljuva stämma så här en fredagskväll och hoppas att ni alla får en riktigt trevlig helg! :)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar