Dagen började i kaos då båda småttingarna hade grin och gnäll maraton tillsammans här i morse.
Tillie valde att starta sin dag redan innan klockan fem åter igen. Vilket jag fortfarande inte tycker är en okej tid, när man inte behöver kliva upp sååå tidigt.
Med alla tre barnen gnabbande och bråkandes här slutade det upp med att vi var nästintill 45 min sen till dagis/skola.
Som tur var hade ju jag och Diaz några timmar till godo innan dagens inbokade hjärtultraljud på barnmottagningen i Gävle.
Innan vi påbörjade bilfärden mot Gävle sjukhus var vi först och plockade ut ännu en ny medicin åt mig själv på apoteket, för att sen bege oss till Vallsta på lite god lunch och sällskap av raraste Frida.
Tog med oss henne på en liten "nöjestripp" då hon fick agera sällskap vilket jag är oerhört tacksam över. Skönt att inte behöva åka själv. :)
Allt såg bra ut på ultraljudet, och gissa om vi var glada för det?
Ingeting hade egentligen förändrats sedan vi var där i oktober förra året, och det är väl både på gott och ont.
Hade ju såklart hoppats på att det gått till sig, vilket jag nu insett att det kanske aldrig någonsin kommer göra.
Men samtidigt är jag ju otroligt glad över att det åtminstone inte blivit till det sämre.
Nästa besök blir om ca 6 månader...
Det nämndes ngt om en ev framtida operation av lillemans "hål" i hjärtat... Men ingenting de skulle klura på nu förrän till nästa gång som jag förstod det.
Den läkare vi fick träffa idag var med den dagen vi fick skicka Diaz akut med ambulanshelikopter till Uppsala, och ingen av oss har träffat på varandra efter det.
Var otroligt roligt att få visa upp en pigg och alert lilleman...
Och gissa om läkaren tyckte det var roligt att få se hur stor och duktig han blivit?! :)
Blev lite av en "flashback" i minnen, och jag insåg vilken otrolig tur vi haft med vår prins!
Tänk vad nära det varit så många ggr....
Men än dock hade vi ngn där uppe som ville låta oss behålla den underbaraste ängeln av dem alla (ja de andra sötskruvarna med såklart)! Det mina vänner är jag/vi så otroligt tacksamma för!
Många ggr som tankarna gick ngn helt annanstans.
Kommer aldrig glömma den dagen jag bad Krille komma ned snabbare än kvickt för att hinna säga hej då till vår underbara son innan det var för sent... Att vi kanske borde sätta oss och fundera på allt som skulle behöva ordnas med om vi skulle mist vår lille kämpe.
Jag kommer aldrig kunna sätta mig in i hur det är att mista sitt barn, ens eget kött och blod.
Men känslan av möjligheten att behöva utstå den smärtan har funnits där. Men vi är lyckligt lottad som fått möjligheten att få behålla det vackraste på denna jord... Vårt mirakel (Diaz).... ♡
Annars så är väl allt som det brukar vara här.
Så otroligt trött och sliten. Sedan jag började med den nya medicinen för några dagar sedan är det som att kroppen satts i viloläge.
Vet inte om det har med medicinen att göra, el om dessa vakennätter satt sina spår?! :/
Hoppas bara på att kroppen börjar hitta balansen snart, och att jag kan sätta igång och leva inom kort.
Är mkt som rör sig i "knoppen", men sen är jag ju en fruktansvärd analytiker till både gott och ont också.
Många ggr borde jag kanske inte tänka så mkt, utan bara göra!
Men det är lättare sagt än gjort, då detta är och alltid varit mitt sätt att klara av och orka med... Även fast det kanske är det tyngre sättet att "bryta ihop och gå vidare"...
Haft mkt i huvudet, många olika saker denna vecka...
Så morgondagen blir bara en "ta det lugnt och inte göra mkt" dag!
Känner att kroppen signalerar, och detta genom att låta mig åka på en dunderförkylning med halsont, snuva/nästäppa, och öronvärk...
Tänka sig att detta imunförsvar ger med sig så fort kroppen ballar ur... Tungsamt!
Men bara att bita ihop och hoppas att jag är den enda som blir sjuk och att resten av familjen klarar sig undan allt vad sjukdomar heter. Diaz lilla vännen har ju redan genomlidit TVÅ lunginflammationer på mindre än 3 månader stackaren. :/
Nu får det vara nog med sjukdomar efter det här!
Suttit och kikat runt lite bland mina bloggar jag följer, och en av dem gjorde verkligen min kväll.
En underbar vän och "medsyster" i vår sjukdom Endometrios som betyder så otroligt mkt för mig har äntligen fått hopp om smärtfrihet. Detta genom en ny metod som påbörjats/prövas på oss kvinnor med Endometrios, drabbade i buken.
Detta går ut på att använda sig av bedövningsmedel som man injicerar i buken vid avlägsning/rensning av härdar och sammanväxningar, för att få dessa nerver att slå ut smärtkänslorna för oss som är drabbad i buk.
Detta gav även mig hopp om att kanske ev få möjlighet att prova på.
Jag hoppas att detta är ngt som kommer att hjälpa både min underbara väninna, mig och alla andra underbara krigarinnor där ute som slåss för smärtfrihet!
Tänk vad många som aldrig känt smärta på detta vis tar mkt för givet.
Många ggr är det otroligt handikappande att lida av kronisk smärta/värk! :/
Men tur nog har jag en hel del eldsjälar att stöttas av, och själv stötta i ur och skur! Vad vore man utan dem?!
Ni är guld värda tjejer! ♡
Tack vare att jag läst "Maddes" inlägg ikväll har jag ännu lite kött på benen inför min teletid med en läkare på gyn på måndag. Kanske är de villiga att prova?! :) Hoppas hoppas hoppas!
Håll tummar och tår för mig kära vänner! :)
Men nu väntar sängen, och känner jag mellersta flickan rätt så blir det tidig kväll ikväll trots strul vid läggning och sen kväll ikväll.
Godnatt godnatt! ⋰
0 kommentarer:
Skicka en kommentar