12.08.22

Så har då ännu en dag flugit förbi här hemma på Bondegatan.
I morse när jag vaknade kändes det som att jag knappt hunnit lägga mig, förrän det var dags att åter igen stiga upp.

Barnen satte igång och höll låda redan innan 06.00.
Just idag kändes inte det helt okej, men trots mina tappra försök att få småttingarna att lägga sig igen/somna om var det bara att tappert bita i det sura äpplet och istället slå igång kaffebryggaren.

Lämnade barnen på dagis runt nio snåret, och äldsta dottern fick skjuts av sin "blivande svärmor" till skolan ifrån småttingarnas dagis.
Mötte på dem så precis vid lämning av våra minsta barn nämligen. Ni ska tro att Neah var den mest lyckliga tjejen som fick lov att åka killen hon är kär i på skolan, för att för en gångs skull slippa sin mamma vid lämning. ;)

Så idag anlände jag liiiite extra tidigt i hemmet efter läggning och ställde mig för att baka lite kärleksmums på filen som höll på att bli dålig.
Är rätt skönt när man väl bakat, och tidigare har detta känts lite som en form av terapi.
Men just i dag var det tungt... Nu så här i efterhand är det ju självklart härligt att jag åstadkommit ngt bra idag. Men trots det hade jag önskat att jag vore lite klokare och istället lagt mig för att vila en stund. 
Har en känsla av att även denna kväll kommer gå i sömnighetens tecken.

Har även ringt och gratulerat käraste farmor på sin födelsedag.
Känns så dumt att inte ha uppvaktat varken henne el farfar på sina alldeles egna dagar detta år. Men kanske får jag ta igen det nästa gång vi infinner oss hos dem? :)
Ja, så får det nog bli. 

Hunnit med lite hämtning av färskt hö till marsvinen på förmiddagen, och sen inväntades besök och möte här i hemmet. 
Alltid lika skönt att få ur sig lite problematik.... Man känner sig sååå mkt lättare efteråt...
Men trots ventilering så har eftermiddagen och kvällen känts otroligt betungande i kropp och knopp iaf.. :/
Hoppas på att den nya medicinen kommer hjälpa lite bättre, och att jag snart kommer på fötter igen.
För inte vill jag då ha det så här i själ och sinne i all evighet.

Morgondagen kommer att spenderas i Gävle på sjukhuset där tillsammans med lilleman och en väninna.
Det rutinmässiga ♡-ultraljudet ska genomföras på vår lille kämpe.
Hur det än är så oroar jag mig alltid... Känns alltid lika nervöst att infinna sig på sjukhuset med oron om att de ska hitta ngt nytt, el att de befintliga avvikelserna blivit sämre.
Men innerst inne känns det ändå rätt okej, då jag tycker mig ha en otroligt levnadsglad, livlig och ivrig liten kille.
Det jag menar med det är att han kanske inte borde ha så mkt aktiviteter och ork om ngt skulle varit sämre... Eller? 

Hur som helst tänkte jag avsluta denna kvälls inlägg med en otroligt fin sång gjord av Sarah Dawn Finer som jag lyssnat på i flera omgångar under dagen då den är så vacker.
Den får avsluta min kväll.
Nu väntar duschen och sen hopp i säng!