Blogger Layouts

torsdag 24 februari 2011

11.02.24

Jag har länge lovat nära och kära en riktig förlossningsberättelse ifrån Diaz alldeles för tidiga ankomst.
Ork och tid har inte riktigt funnits där, men nu har jag då äntligen tagit mig tid att knåpa ihop en.
Så håll till godo alla ni som orkar läsa! :)

----------------------------------------------------------
En kämpe föds till världen




Förlossningen:

Söndagen den 8 Augusti vaknade jag med en konstig känsla i magen. En nästan snarlik förvärks känsla kom och gick, och jag kunde därför inte somna om och jag bestämde mig istället för att kliva upp och gå ned till övriga familjen.

Väl nere i köket återkom denna smärta, och jag trodde i dåläget att jag endast hade lite sammadragningar, kanske lite förvärkar pga lillasyster Tillies 1 års kalas dagen innan, då det var lite stök med städning, bakning etc vid förberedelserna.

Tog mig en kopp kaffe och satte mig i lugn och ro för att småprata lite med min sambo, och pappa till barnen. Han såg ganska snabbt att ngt var på tok, och jag försökte lugna honom då jag själv trodde att det skulle vara övergående. Efter några minuter återkom smärtan igen, och till slut blev jag tillsagd att klocka värkarna.

Min sambo frågade om han inte skulle ringa någonstans, då han började bli orolig pga min påverkan av smärtan. Jag själv trodde fortfarande vid det här laget att det snart skulle gå över och var inte alls orolig.

Svägerskan var den som fick ta första samtalet, och hon sa genast åt sambon att ringa förlossningen i Gävle för rådfrågning. Det var ju ändå 3 månader kvar till beräknad förlossning. Sagt och gjort, nästa samtal gick till förlossningen som tyckte vi skulle komma in för att kolla upp detta, så inget tokigt var på gång. Med detta kände jag en stark smärta och jag började få lite lätt panik då jag i mitt huvud gick tillbaka till storasysters förlossning för ca 1 år sedan och genast kände igen smärtan... Det var dags!

I ren panik började jag tokgråta och hyperventilera, ingenting gick längre in i mitt huvud. I denna stund gick jag in i mig själv, och kunde för allt i världen aldrig tro att detta skulle sluta bra. Allt var som ett enda stort töcken. Vad var det som höll på att hända??? Det kunde väl ändå inte vara dags redan nu? Jag hade ju inte ens fått ngn förvarning förutom tidiga förvärkar och foglossning. Var pga detta sjukskriven sedan slutet på Maj, men trodde då aldrig att denna graviditet skulle sluta i sådant kaos.

Sambon ringde åter igen tillbaka till förlossningen när värkarna började hålla i sig, och aldrig ville släppa. Han blev tillsagd att lägga ned mig på golvet med en kudde under rumpan... Så där låg jag stånkandes och stönandes med fyra barn runtomkring mig... Försökte behålla lugnet för att inte skrämma dem mer än de redan blivit, men det var svårt... Otroligt svårt, då jag aldrig någonsin varit så rädd i hela mitt liv.

Med äldsta dottern på min ena arm och den andra krypandes runtomkring mig önskade jag mig bara bort... Bort så långt ifrån detta kaos som det bara gick..."Snälla, nyp mig, slå mig. Gör vad som helst för att få mig att vakna upp ur denna onda dröm."

Ambulans tillkallades, och jag tror aldrig minuterna gått så sakta någonsin... "Andas, andas"... Det enda jag kunde tänka på var att försöka andas så gott det bara gick... Två underbara ambulanstjejer anlände med båren och jag kommer inte ens ihåg hur jag tog mig upp på den... Om de stackarna fick lyfta mig, el om jag på ngt vis tog mig upp själv. Men jag vet att jag skämdes så otroligt mkt för att de skulle bli tvugna att lyfta mig nedför trappan. En sådan fånig känsla, då jag själv tyckte mig vara kapabel att gå ut till ambulansen själv... Men se, det fick jag inte...

Väl i ambulansen kom värkarna allt tätare, och det var svårt att fokusera på nuet... Paniken över att ensam vara tvungen att lämna hemmet för en sådan helvetes färd utan mannen i mitt liv var fruktansvärd. Blåljus och sirener, ilfärd till Bollnäs där de för en stund tänkt stanna för att förlösa mig. De lyckades för en stund få stopp på värkarna med hjälp av intravenös bricanyl och stannade för en kort stund för att plocka upp ännu en sköterska. Därefter var det gasen i botten för en vild chansning att hinna fram till Gävle sjukhus innan lill knodden bestämde sig för att titta ut, i hopp om att hinna in för att sätta stopp på allt...

Radiomeddelande om akut ambulanstransport som krävde fri väg från Bollnäs till Gävle lämnades, och gissa om denna färd kändes som en evighets resa? Bricanylen släppte efter ca 5 minuter och värkarna därefter var värre och mer ihållande än innan... Jag kämpade för kung och fosterland för att hålla igen... Bönade och bad efter mer bricanyl... Men då jag precis fått en dos var de stackars ambulanstjejerna tvungna att avvakta, och istället höra mitt gråt och panikslagna skrik... "Ge mig nått, vad som helst... Bara jag får slippa det här"... Jag ville bara sjunka under jorden och få försvinna ifrån verkligheten om så bara för en stund... Nästa bricanyl dos gavs, och under de minuter de värkade hade vi riktigt trevliga samtal i ambulansen då min panik la sig lite under denna korta stund... Men då vi nått Lenninge (9mil ifrån Gävle) kom plötsligt en fruktansvärd igenkännande känsla... KRYSTVÄRKAR! Mina första tankar: "Det kan inte vara sant, vi SKA hinna in och de SKA få stopp på det här."

Tror aldrig jag varit så bestämd över min sak, denna unge skulle inte födas här... och inte NU...Jag knep för kung och fosterland, vilket jag för övrigt aldrig trodde var möjligt när man väl kommit till det stadiet. Men jag lyckades! Jag kände hur det gasades på ännu lite mer, fast jag inte trodde det var möjligt att köra fortare än vi gjorde, då jag krampaktigt fick hålla i mig för att inte ramla av båren. Trycket blev starkare och starkare, och jag minns så väl när jag berättade för ena sköterskan "Anna" att det nog var på gång.

- Det trycker på nu! (Jag)

- Ta det lugnt gumman, jag ska se efter. Det är säkert ingen fara. (Anna)

- Men jag känner ett huvud, det trycker... Känns som jag måste börja krysta. (Jag)

- Det är ingen fara, ta det lugnt.. Du är jätte duktig... Andas på bara, vi är strax framme. (Anna)(Jag såg på Anna att det nog visst var på gång, men att hon bara ville lugna mig för att försöka dra ut på det så länge som möjligt...)

Vid det laget känner jag hur trycket för en stund försvinner, och med det gick vattnet... Paniken inom mig fick sig en törn och var nu värre än innan... Jag drabbades av en ren och skär panikångestattack mitt i förlossningen och kunde inte fokusera på ngt...Nu var det klart, ingen återvändo när vattnet gått... Jag kunde bara för allt i världen inte knipa längre!

Vid det här laget har vi anlänt till Ambulanshallen på Gävle Sjukhus och precis som ambulansen stannat känner jag att tiden är inne, så jag tar i för kung och fosterland och ut flyger vår lill prins och kämpe

Jag minns så väl att i och med att dörrarna till ambulansen slås upp skriker jag till;

-Jag måste krysta!!!

Sköterskan Anna gör sig vid det här laget redo för att kolla läget, och med det skriker jag åter igen till.

-Nu kommer han!!!

Panik bland personalen då vi inte hunnit bli emottagna av förlsossningspersonal på plats.

Stackars Anna fick, av vad jag kan tänka mig ren och skär panik försöka ta emot Diaz som likt en kanonkula nästan flög ut...

I nästan sekund är allt en enda dimma igen och det är folk överallt... En sköterska slänger sig in i ambulansen och trycker mig på magen och kollar hur jag mår... Jag förstår ingenting, jag bara gråter.... Diaz har de för länge sedan sprungit iväg med... Det enda jag hann se var ett lila litet knyte, knappt synbart som likt en klump försvann med ens han kom...

Tårar, tårar och ännu mer tårar... Det enda jag önskade vid det här laget var att min underbara sambo kunde vara där med mig mitt i allt elände. Istället fick den stackaren stanna hemma ovetandes av allt som hänt för att i sin tur försöka lösa barnvakt och på egen hand bege sig iväg...

Jag fick frågan om jag vill se min lille son. Rent panikslagen hörde jag mig själv säga "Nej". Jag var fast besluten om att det lilla livet aldrig skulle klara sig, och på ngt vis kändes det just där och då som det mest ultimata att låta bli att beskåda underverket. Kanske var jag i chock, kanske kändes det bara som den lättaste utvägen.

Men personalen tyckte ändå att det vore bra om jag kunde titta på honom innan jag själv skulle rullas vidare upp på förlossningen. Så sagt och gjort, rullades in där han låg, den mest underbara varelse med fötter små som min egen tumme... Han var så otroligt liten, men åh så underbart go... Och han såg ju verkligen inte ut som en "lila klump" som jag tyckt när han kikade ut, utan precis som en alldeles liten underbar prins. Vår prins!

Minuterna på förlossningen innan Krille anlände var vidriga. Jag blev inrullad i ett ensamt rum där en sköterska tittade till mig då och nu för att kolla så allt gick bra?!? Kommer ihåg att jag låg som en zombi och stirrade ut genom det där fönstret paralyserad av chocken. Samtalet till min ovetandes sambo kommer jag endast ihåg som;

- Hej bubben (tystnad)

- Ja, jag får väl säga grattis då, du har blivit pappa igen... (tystnad)

- Det blev en pojke... (tystnad)

Har ingen aning om hur samtalet avslutades el hur lång tid det tog ifrån detta tills att han anlände på förlossningen smått i chock han med.

Vid det här laget hade jag fått godkänt att kliva upp ur min säng för att i rullstol bli skjutsad ner på Neonatalavdelningen för att få titta på honom, vår lille son...

Han var så otroligt liten och skör där han låg i sin kuvös... Men ändå så välskapt, trots storlek... Vid det här laget började den värsta chocken släppa och allvaret infinna sig... Men inte visste vi den här stunden vad som komma skulle...

Diaz vägde 926 gram och mätte 36 cm vid födseln.



5 kommentarer:

Helena sa...

Ojoj shit, tårarna vara svåra att hålla tillbaka kan jag säga! Vilken berättelse! Kan inte för mitt liv tänka mig in i hur det kändes, kan bara ana... Så skönt att allt gick bra till slut och att ni har er fina prins där hemma.

fredrika sa...

OJ men OJ. Vilken jävla bra berättelse alltså. Man kände sig "helt med!" Jättebra skrivet o jag är så glad att allting har gått bra vännen! Jag säger som alltid, du är starkast! Jättekramen!

Jeanette sa...

otroligt!, som de andra skrivit så hade du verkligen skrivit den väldigt bra, nu vill man ju bara ha fortsättningen, på vad som hände sen =)
<3 <3 stora kramen

♡ Madeleine ♡ sa...

vilken berättelse, jag vart lipig nu. Vilken text och inlevelse. Du är ju jättebra på att skriva Nathalie. Massa kramar från Madde

Mail: Madeleine43@hotmail.com

Hörs då :-)

Linda sa...

Åh jag visste inte att du börjat blogga igen.
Fan, nu sitter jag här o lipar, Vilka kämpar ni är.
Önskar er lycka och friskhet!!!!
Puss o kram